Ett nej
augusti 11, 2007En överaskningsvisit av några vänner lagom till middagen. Vi slog i hop deras picknickmat och våran middag, det blev ett märkligt knytkalas av falukorv, kyckling och kroppkakor. 😀
Just nu känner jag mig rätt nöjd med att ha sagt nej, stopp och nog. Man kan gärna göra det när man hela sitt liv har varit dumsnäll och naiv och alltid ruckat på gränsen för sin egen tolerans och gett folk tusen chanser. Det kändes som övervåld mot en själv. Det tänker jag aldrig mer göra. Från och med nu får folk ta ansvar för sina egna handlingar och sina egna beslut. Och jag kommer bara att umgås med vänner som är vänner och ger mig glädje och inte skuld. Det tråkiga är väl att min naiva tro på människor, att det alltid är sanningen som segrar, har fått sig en liten smäll. Men å andra sidan, då måste man antagligen ha en vilja att göra det, och blundar man för sanningen, då är man förmodligen ännu mer naiv. Låter säkert snurrigt och osammanhängande och även om jag är nöjd så känns det ändå ledsamt, man vill ju ändå att saker ska lösa innan det går för långt.
Nu är det god natt för barnen, lite hångelisoffan och sen sängen för mig med.
Agapanthus Funderingar 
Jag är naiv när det gäller människor, tror alltid gott. Ända tills det uppenbarar sig att jag hade fel, blir förbannad på mig själv för jag går på det ibland. Numera tycker jag att jag har lite bättre urskiljningsförmåga.
MORGONKRAM!! 🙂
Ps.. Inlägget är klart men WP plockade bort det, men det kommer…bara så du vet.
Låter som ett intressant knytkalas.
Tror också att låta andra ta ansvar för sina egna beslut och handlingar är det enda rätta.
Slit inte ut dig själv med att försöka skyla över andras misstag. Men behåll gärna din naiva tro på människan (var bara beredd på att bli besviken någon gång emellanåt). Trots allt så segrar ju sanningen ibland.
Man ska gå på magkänslan och inte på sin vilja att tro alla om gott, tror jag. De gånger jag har torskat har ofta magkänslan sagt stopp men då har jag tänkt ”näe, men så kan det ju inte vara, jag får inte vara så misstänksam”. Så nu försöker jag alltid lyssna på magen 🙂
Ja, du vet, jag håller med du jag…helt och fullt, men det är jobbigt, för du, och jag, vill ju människor väl, det är trist när man inte kan, eller får hjälpa, men det är lika bra att se det och inte stånga huvudet blodigt.. . alla måste vi göra våra egna tabbar, annars är det ju inte våra vet du…nu har jag gjort det igen, en megalång mening utan punkt… typiskt mig, och jag som vill bli författare…hur ska det gå? Kram på dig!